Minnas
"When you look at me and the whole world fades, I'll always remember us this way"
Det är snart Zols födelsedag. Den 4e mars skulle hon ha blivit 13 år!... Det känns jobbigt. Jag vill fira hennes födelsedag, kanske skulle jag göra det ändå. Äta tårta till hennes ära... Tårta är ju aldrig fel, och hon är fortfarande värd att fira, även om hon inte är här mer... Hennes liv, att hon fanns, att hon föddes den 4e mars är värt att fira även om jag inte kan fira tillsammans med henne längre... Jag vet inte...
Det har gått ett halvår... Sex månader och några dagar har gått sedan jag för sista gången fick vakna med henne, pussa hennes panna, känna hennes lukt, hålla henne i min famn. Det är så jävla sjukt att det har gått ett halvår!! Det gör inte akut skrikgråt-ont längre. Det gör tårar i ögonen när jag tänker på henne-ont. Det gör ont på ett mer tomt malande sätt än det första slag och knivar i magen-ont sättet...
Min mest älskade Zol, jag kommer sakna dig så länge jag lever. Det kommer aldrig sluta vara tomt. Det gör inget. Jag visste när jag insåg att jag älskade dig att jag aldrig skulle komma helskinnad ur vårt liv tillsammans. Du nästlade dig in i varenda vrå i mitt hjärta och rev sönder alltihop när du lämnade mig. Det gör inget.
Att älska dig var det enklaste i världen, att förlora dig det svåraste.
Jag kommer aldrig glömma hur din blick fångade in mig, fängslade mig i den där totala tryggheten, lugnet. Jag kommer alltid minnas dig.
Jag älskar dig. Jag längtar tills vi ses igen.
