Slutkörd
Efter en helg i Danmark med kören känner jag mig idag verkligen helt slut i både kroppen och hjärnan. Det är så himla tråkigt att det alltid blir såhär när jag gjort någonting!
Det spelar ingen roll att det jag gjorde var roligt, att jag varken kom hem sent igår eller att jag både somnade i tid och sov hela natten.. Jag har helt slut på energi på ett sätt som liksom inte går att förklara riktigt. Jag känner mig utmattad, orkeslös och bara helt slutkörd... Sådär trött att jag bara vill lägga mig ner på golvet där jag råkar stå och sova för alltid.
Det påverkar hela mitt system, jag känner mig på gränsen till panik och tårarna hotar konstant att rinna över i ren frustration över att jag inte orkar med någonting. Jag har både jobb, körlektion och samtal att ringa men jag kan inte samla upp kraften som krävs för att lyfta telefonen, än mindre för att engagera mig i jobbet, vilket får mig att känna mig totalt värdelös, och där kommer även ångesten...
Det har idag till exempel tagit mig tre timmar att plocka ur diskmaskinen... tre timmar. Jag har plockat in några glas i skåpen och sedan varit tvungen att sätta mig ner för att det känns som att jag ska falla ihop, sedan bara suttit där och stirrat i golvet för att huvudet känns för tungt för att lyfta upp!
Känner mig totalt utmattad, värdelös och rädd sånna här dagar. Rädd att folk ska se det som lathet, att jag "inte orkar" för att jag inte vill, för att jag är lat helt enkelt.
Men det är inte av lathet. Det är för att hela min kropp strejkar och stänger ner, min hjärna går på högvarv samtidigt som den är så seg att jag inte kan tänka ordentligt, och jag har ingen aning om vad jag ska göra åt saken!
Jag vet inte vad jag ska göra mer än att låta kroppen och hjärnan stänga av, skita i allt jag måste göra, ställa in alla planer och bara gå hem, lägga mig på soffan och hata mig själv för att jag är så värdelös. För att min kropp är värdelös och min hjärna trasig.
För ångest och panik är så nära dagar som denna, och när resten av mig strejkar är det extremt svårt att hålla det på anstånd, och jag vill verkligen inte falla tillbaka i hur jag mått tidigare...
Det är bara en så svår balansgång mellan att pusha sig själv eller att ta ett steg tillbaka när det blir såhär.
Det går liksom inte att vinna.
