aaniee

För några veckor sedan körde jag och mamma förbi en kyrkogård, och precis när vi passerade fick jag syn på ett ungt par som kom ut ifrån båthuset, hon med en bukett blommor i handen och han med en liten vit kista i famnen.

 

För ett ögonblick for jag tillbaka till den 22 december 2014, då jag satt på första raden i Stenkyrka kyrka och såg på en precis lika liten vit kista medans Kärleksvisan spelades... 

 

Jag ville bara säga till mamma att stanna bilen, jag måste gå fram till dom! Jag måste krama henne och säga till honom att deras lilla ängel kommer få sina vingar av änglarna på natten efter begravningen! Så att dom vet och inte behöver vara rädda, så att dom vet att dom inte är ensamma i det där stora svarta!

 

Men det gjorde jag inte, för sånt gör man inte...

 

Min syn på livet och döden förändrades för alltid när Ellie dog. En del av mig kommer alltid vara trasig, den del av mitt hjärta som är så fullt av kärlek för den där lilla flickan kommer aldrig bli riktigt hel... En liten del av min tro och mitt hopp kommer för alltid vara trasigt...

 

Det är så overkligt, att den 3 december 2014, var jag inte densamma som jag är nu, allt kastades omkull efter det, hela världen rasade och dånade och fast att mycket blivit uppbyggt igen så ser det inte likadant ut. Aldrig mer kommer jag se på livet med samma självklarhet, eller på döden med samma ögon. Jag vet att man förändras, varje dag man är med om eller lär sig något nytt så förändras man, men sällan kan man säga den exakta tidpunkten för när det inträffade. Jag har dagen, minuten och sekunden för när allt förändrades. Det där samtalet som kastade omkull och förstörde allt som jag trodde mig veta, som satte allt om hur livet och döden fungerar ur balans. 

 

För här är jag nu, snart tre år senare, och när jag såg den där lilla vita kistan fylldes jag av saknad, men ännu mer av medkänsla, av viljan att hjälpa och trösta dom som jag vet inte går att trösta, det går inte att hjälpa. Jag är förändrad på ett sätt som jag önskar att jag inte var, för jag vill inte veta hur det är att begrava ett litet barn som borde ha levt i MINST 20 år efter att jag själv dött av ålderdom. Jag vill inte besitta kunskapen om hur kall en liten flickas kind känns när hennes hjärta inte slår eller hur stilla en liten kropp kan vara när den inte andas... 

 

Men det är kunskap jag har, och som jag lärt mig leva med. Och hur konstigt det än låter så skulle jag inte för något i världen vilja byta ut den. För att inte veta hade betytt att Ellie aldrig funnits. Men hon finns, och hon kommer alltid att finnas! Hon var den perfekta versionen av just henne och jag hade inte velat ha någon annan som min första systerdotter... Hur ont det än gör emellanåt...

 

Jag kommer nog aldrig tro på en endast god Gud igen.

Jag kommer nog aldrig känna att allt som händer har en mening. 

Jag kommer nog aldrig någonsin att bli riktigt hel igen.

 

Men jag skulle aldrig i mitt liv byta ut henne mot någon annan! 

 

Att Ellie dog förändrade allt, för alltid. Och varje dag måste jag leva med det, ännu en sten i mitt bröst som redan innan var så fullt av stenar... Men jag tror att Ellies sten är den tyngsta att bära, för den är inte bara saknad, ilska, ånger, rädsla eller hat. Den är också tyngd av kärlek, så oändligt mycket kärlek.

 

Många dagar orkar jag inte riktigt, men när jag tänker på hur hennes liv tvingades att ta slut när hon, och vi, inte ville det, så kan jag inte tänka mig att med vilja ta mitt eget.

 

Det låter så hemskt, så fult, att inte vilja leva. Men vissa dagar är det precis hur det känns... När allt är fel, allt går emot en, då orkar man inte riktigt även om man verkligen vill orka. 

 

Men när jag inte kan finna en enda anledning till att kämpa för mig själv, så försöker jag tänka att jag kämpar för min familj, eller för mina vänner... Men varje dag kämpar jag också för att bilden av den lilla vita kistan där det låg en liten vacker flicka som inte fick välja att leva har etsat sig fast i mitt hjärta, och även om jag önskar att det inte var så, för vissa dagar önskar jag verkligen att jag bara kunde göra slut på plågan som kallas liv, så är jag förändrad för alltid. 

 

Livet är något man får, inget man tar. Något jag inte kände förut på samma sätt som jag gör nu. Innan Ellie kunde inte barn dö i min värld. Syskon kunde inte sväva mellan liv och död på ett operationsbord och min mamma kunde inte få cancer... Så mycket  som förändras, så mycket man lär sig. Så många gånger som livet rasat ihop och jag lever fortfarande. 

 

Jag lever fortfarande för att vilken skit livet än kastar på mig så är jag inte redo att ge upp. I alla fall inte idag. 

 

Jag är för alltid förändrad, på gott och ont.