Viljan att överleva döden

Disclaimer; Jag skrev detta inlägget i onsdags kväll, det är lördag idag. I torsdags fick jag via vårdcentralen en remiss till akutpsykiatrin på Kungälv. Jag spenderade hela dagen där, vilket jag nämnde i föregående inlägg, och fick efter deras bedömning vidare remiss till läkare. Jag berättar detta direkt eftersom detta inlägget låter väldigt deppigt/självmordsbenäget vilket också är anledningen till att jag inte postade det i onsdags. Jag vill inte oroa någon. Jag ska inte ens försöka påstå att jag är okej men jag får hjälp och det finns ingen anledning att oroa sig för vad som står här nedan, som alltid skriver jag det som är i mitt huvud för stunden och hur det än låter så vill jag komma ihåg, därför väljer jag att publicera detta inlägget, så du behöver inte läsa men du får om du vill (: 
 
~~~
 
När viljan att inte dö börjar bli svag, det är då det blir skrämmande på riktigt. 
 
I hela mitt liv har jag mått mer eller mindre dåligt, så jävla tragiskt men tyvärr sant. Jag har kämpat med ångest, panikångest, nedstämdhet och depressioner i större delen av mitt liv. Det har gått upp och ner, i perioder har jag mått nästan helt bra, men i längre perioder har jag mått allt annat än bra. 
 
Men jag har alltid haft en sak som fått mig att fortsätta kämpa när allt kännts som svårast, viljan att inte dö. 
 
När viljan att leva börjar svacka, så känns snart döden som den enda säkra vägen ut ur allt det mörka. Även i mina mörkaste perioder hittills, även när jag känt att jag inte vill leva så har viljan att inte dö varit väldigt stark. Men nu är det inte så längre. Viljan att leva är helt borta, allt känns svartare än den svartaste natt och jag känner inget hopp inför framtiden alls. Jag orkar knappt planera en vecka frammåt för det känns så oändligt långt borta att jag ens ska orka ta mig dit. Men när viljan att inte dö också börjar suddas ut blir jag rädd på riktigt. 
 
Jag vågar inte lita på mig själv längre. Jag är oändligt rädd att jag inte komer klara av det denna gången, att jag aldrig kommer kunna ta mig upp igen.
 
Hittills har jag, trots allt det jobbiga, kunnat se en framtid, eller i alla fall vågat drömma om en. Men nu har jag inga drömmar, jag känner inte igen sättet jag mår dåligt på, jag vet inte om det är tabletterna jag tar som gjort det denna gången eller vad som händer, men den här gången är det värre än värst och jag är rädd. Jag är rädd att jag inte ska klara pressen, och om viljan att leva är borta och viljan att inte dö är väldigt suddig, vad finns det då som hindrar mig? 
 
Jag vill inte dö, men jag vill inte heller leva. 
 
Vad är det egentligen som är så dåligt med att dö? Jag kommer inte ha ont mer, jag kommer inte behöva kämpa för att ta mig upp varje dag och jag kommer inte känna den där ångesten över att mitt liv står helt stilla medans resten av världen rusar förbi. 
Men å andra sidan kommer jag inte få träffa min familj, se mina systersöner växa upp, bli gammal tillsammans med mina syskon, skulle jag verkligen kunna göra så mot dom?
 
Svaret är nej, aldrig i livet! 
 
Jag skulle aldrig kunna leva, eller dö, med vetskapen om att det vore jag som orsakade dom en sådan oändlig smärta, jag skulle aldrig kunna lämna dom med vetskapen om hur ett dödsfall påverkar alla runt omkring. Vi har redan haft för mycket död i denna familjen, vi har haft det svårt nog!
 
Så varför måste det fortsätta vara så svårt för mig att bara leva? 
 
Jag har aldrig begärt mycket av livet, jag har tagit emot alla möjliga slag i ansiktet av ödet och jag är så trött, så oändligt jävla trött på att kämpa när det inte leder någon vart!
 
Det kanske är dags att ta in på psyket nu?
 
Det kanske är dags för någon att låsa in mig och hålla koll på mig så att jag inte gör något dumt som jag kommer få ångra i hela mitt liv, eller i hela min död eller vad som nu händer när det slocknar och man går vidare. 
 
Jag är så jävla rädd att det ska gå för långt denna gången, jag vill inte kämpa mer.
 
Det känns som att det är dags att lägga mitt öde i någon annans händer, för jag klarar inte detta själv längre.