aaniee

Min lilla flicka mår inte bra... igen. 

 

Misstänkt diskbråck i nacken... igen. 

 

"Misstänkt" för att det inte går att garanterat säga att det är det utan någotkomplicerat som jag inte kommer ihåg exakt vad det är eller vad det heter, men med tanke på att symptomen är en exakt kopia av förra gången så är både veterinären och jag 100 procent säkra på att det är det ändå.

 

Fan vad jag hatar att universum gör såhär mot henne! Jävla skit!

 

Hon förtjänar inte att ha ont, hon har aldrig någonsin gjort något ont i hela sitt liv!.. Och jag förtjänar det inte heller. Att inte kunna göra något för att hjälpa är det absolut värsta. Jag är helt maktlös och mitt hjärta gör så förbannat ont. 

 

Det värsta är att det är ett "vänta och se" scenario. Det enda vi kan göra är att hoppas att det läker ut av sig självt. 

 

Hon får smärtlindring såklart, men mer än så finns inte att göra... 

 

Och när smärtlindringen inte hjälper hela tiden och jag bara vill hålla henne i min famn så måste jag bita mig i tungan, för hon har ont, och hon skyggar undan för att mina händer på hennes lilla kropp gör ont.

 

Helvete vad jag hatar den känslan!

 

Jag är helt maktlös. 

 

Och när hon sedan kryper tätt intill måste jag vara så försiktig. Hålla henne så varsamt. 

 

Och mitt hjärta går sönder. Om och om igen. 

 

Varje litet pip sliter mitt hjärta i fler bitar, när hon skriker krasar hela min värld samman... 

 

För jag kan inte göra någonting! Ingenting. 

Man opererar inte en hund på snart 10 år om risken är att hon blir förlamad.

 

Det enda jag kan göra är att vänta. Hålla henne nära och vänta. Vänta på att det ska bli bättre.Vänta på att skiten ska läka ut och sedan be för att det inte kommer tillbaka.

Jag hatar att vänta. Jag hatar att inte veta, jag hatar att inte ha kontroll. Jag får ångest, sån jävla ångest. Det känns som att allt i min värld står och faller med henne. Jag är beroende av att hon mår bra för att själv kunna må bra. Jag behöver att hon är okej för att jag skall kunna andas rätt.

 

 

Det gör så jävla ont när hon har ont.

 

Jag hatar att det enda jag kan göra är att hålla henne försiktigt, och vänta, på att det ska bli bättre. 

 

 

Om det inte blir bättre går jag sönder. 

 

Jag kommer aldrig kunna beskriva känslan i ord. Allt det stora svarta som kryper närmare, húr det är svårt att andas, som att lungorna krampar och glömmer bort hur man gör. Hur hon är den enda som vet hur man gör för att jag ska kunna andas när det blir så. 

 

Jag kan ju för i helvete inte andas utan henne! Jag är så jävla trasig redan, och jag behöver att hon blir okej så att jag också kan få andas. 

 

Jag önskar att universum, Gud, vem det nu är som bestämmer över vad som händer, jag önskar att den inte hatade mig så mycket att det straffade henne. För hon har fan inte gjort något fel någonsin! Hon är den bästa som finns. Ingen borde kunna vara endast god men hon är så nära man kan komma! 

 

Man får inte lov att straffa oskyldiga varelser såhär, så varför är det så?! Varför ska goda varelser någonsin behöva ha ont?

 

Allt är bara orättvis skit! Hon måste bli bra nu, hon måste få leva utan att det gör ont!

 

För i längden kan jag inte tvinga henne att leva och ha ont. 

 

Hur ont det än gör i mig så går jag sönder ännu mer när hon har ont. 

Så kan hon bara få må bra? 

 

snälla.

 

för jag karar det inte