aaniee

När jag var 10 år gammal dog min farfar efter en kort tids sjukdom och hela min värld rasade ihop. Det var avgrundsdjup sorg. Jag kunde inte förstå hur han bara kunde vara borta, det gjorde skrikont i hela mig och jag hatade hela universum för att jag inte fick ha honom kvar. Det var den största sorgen jag upplevt i mitt tioåriga liv och den var så ofattbar, så svår att hantera och förstå. Jag var så otröstligt ledsen, jag var rädd, jag hade en stor sten i magen och det gjorde ont. Jag saknade och saknade och förstod inte. Jag kunde inte förstå hur det kunde ha hänt, varför det hade hänt. Jag hade sån ångest över att jag inte hade varit där, jag var rädd att han inte hade vetat hur mycket jag tyckte om honom för att jag inte sagt det tillräckligt tydligt. Det var traumatiskt och ångestfylld och en sån enormt ohanterlig sorg för en tioåring att bära och navigera sig igenom.

 

När min farmor dog var jag 32 år gammal, det var en helt annan sorts sorg. Jag förstod vad som höll på att hända, det kom inte som en överraskning. Jag fick all information och framför allt så förstod jag informationen jag fick och jag förstod vad det innebar. Jag var förberedd och jag fick vara med. 

Jag fick vara där hos henne och med min hand på hennes bröstkorg så kände jag den sista andningsrörelsen innan hon blev helt stilla. Det var lugnt och tryggt och på något sätt nästan vackert. 

 

Jag hade tioåriga Anni med mig den natten farmor dog, den lilla flickan som så desperat behövde få svar, behövde få vara med och se och förstå för att kunna acceptera och hantera att den hon älskade så innerligt plötsligt bara inte skulle finnas längre. 

 

Att förstå hur döden går till, vad som händer i kroppen och hur en person går från levande till död och allt som händer runt omkring den situationen är en läkeprocess för den lilla flickan som så desperat sökte efter svar, hon som grät sig till sömns på kvällarna i månader för att det inte gick att förstå. Jag har burit henne med mig i över 20 år, sökt information, samlat erfarenheter, för att en tidig morgon klockan 05.00 med handen på hennes farmors bröst känna den där sista rörelsen och sedan inget mer, känna på handleden efter en puls som inte längre slår och sedan kalla på nattsköterskan, för att jag förstod. Jag visste vad som höll på att hända. Jag förstod varför och jag var inte rädd. 

 

Det är en annan slags sorg, den är inte avgrundsdjup och förlamande. Den är stor, men den är lugn. Det är saknad men också en enorm tacksamhet. 

 

Jag är så tacksam att jag fick ha min farmor i 32 år, för att jag hann växa upp, lära mig och förstå vad döden innebar innan hon också behövde lämna mig. 

 

Att få vara med i varje steg farmors sista tid var ovärderligt. Det gav mig tid att bearbeta, mer förståelse och kunskap. Allt det jag inte hade som tioåring, allt det jag behövde för att på riktigt lära mig att hantera traumat som farfars död skapade i mig. 

På något sätt så slöts den cirkeln när farmor dog. Dom är tillsammans igen, och jag behöver inte oroa mig mer. För tioåriga jag oroade mig så enormt mycket över om farmor kände sig ensam när farfar inte fanns mer. Om hon hade ett lika stort hål i sig som jag hade. Jag hoppas inte det. Jag tror inte det, i alla fall inte på det sättet som min lilla hjärna föreställde sig.

Vuxna jag är kapabel att förstå att även den bottenlösa sorgen har en sorts slut, att även det bottenlösa till slut får en botten och kan fyllas upp igen med tiden. 

 

Och jag tror att min farmor var en rätt så nöjd tant ändå. Hon var älskad, vida omtyckt, stark och smart och snäll mot alla. Hon trivdes med livet på boendet, tantgänget hon hade där, att få maten serverad och sitt elvakaffe. 

 

Barn borde inte få uppleva sorg, det borde bara inte hända. Men det gör ju det. Och nu, sådär 20 år senare är jag ändå tacksam för att jag hade en farfar som jag älskade, och som älskade mig, så mycket att mitt hjärta gick sönder när han dog, och för att jag spenderat typ 15 år med att lära mig om döden, att jag jobbar inom ett yrke där mina erfarenheter och kunskaper faktiskt kan hjälpa andra, och att jag fått både studera och jobba och därmed få så mycket kunskaper och erfarenheter som hjälpte mig att klara av att min farmor som jag älskade så oändligt dog utan att jag gick sönder helt och hållet.

 

Farmor och farfar.

Jag är så tacksam för den idylliska uppväxten med er på andra sidan vägen, för alla fina minnen, för känslan av att man duger precis som man är bara för att man är just sig själv och det var allderles tillräckligt för er. 

 

Att vara ett barnbarn till Elna och SvenErik, det är något man kan skryta med.