aaniee

Ledsen.

 

Det känns som att det är det enda jag är nu för tiden.

 

Ledsen och ensam och trött.

 

Tröttheten som sitter så djupt att den inte går att sova bort, ensamheten som grott fast långt där inne.

 

På utsidan ser det nog bättre ut, det ser ut som att det går bra och att jag mår bättre. Men det gör jag inte.

 

Tårarna som rann i flera dagar när min Zol lämnade mig har torkat, i alla fall kan jag hålla dom tillbaka så länge jag är sysselsatt med något, så långe jag behöver hålla ihop för att jag är bland folk. Men inuti är det fortfarande många tårar kvar. Den där avgrundsdjupa skrikande gråten river på insidan nästan varje dag. 

 

Det är mörkt. Kanske inte riktigt becksvart men väldigt mörkt grått. Jsg kan inte se vägen ut. Fan jag vet inte om det finns en väg ut! Hon var mitt ljus, den där gnistan av ljus mitt i det mörka som gjorde att jag kunde hitta vägen framåt. Utan henne vet jag inte hur jag ska gå, åt vilket håll jag ska vända mig. Det känns lite som när man är så långt under vattnet och snurrar runt så att man inte kan känna vad som är upp och ner. Som när man förmodligen kommer drunkna om ingen sträcker ut handen och drar en uppåt.

 

Utan Zol har jag ingen som drar mig uppåt. Plötsligt är det upp till mig ensam att avgöra vilket håll jag ska satsa på, och jag vet inte vad som är upp eller ner. Kanske är jag på väg mot ytan men lika stor är chansen att jag sparkar för glatta livet rakt nedåt och jag vet inte hur jag ska kunna hålla andan tills jag når ytan om jag inte redan är på väg åt rätt håll... Jag vet inte om andetaget räcker till att inse att jag är påväg åt fel håll, vända och orka sparka för att nå upp till ytan igen innan jag måste dra efter andan. Vad gör jag om det inte går att hålla andan längre och min kropp automatiskt andas in i jakt på syre och jag får lungorna fulla med kallt svart vatten? 

 

Hur kunde jag andas innan Zol? Hur ska jag kunna andas efter Zol? Hur ska någonting någonsin bli bra igen? 

 

Jag fattar inte hur världen fortfarande kan existera när inte Zol gör det. Hur gör alla andra som klarar av att leva av bara farten? Varför kan inte jag få vara en av er? Vad är hemligheten och varför vägrar ni låta mig veta svaret? 

 

Jag vill bara ha min hund. Mitt hjärta är så jävla trasigt och jag hqr liksom ingen lust eller ork att laga det längre. Det kommer ju ändå bara falls isär igen så fort det börjar bli okej. För är det något jag vet, som jag är helt jävla säker på, så är det att det kommer krossas igen. För ärligt talat, när får jag någonsin något bra? 

 

Jag förstår ärligt talat inte vad jag gjort som är så fruktansvärt att jag måste gå igenom motgång efter motgång år efter år utan någon jävla paus och utan någon form av mening. 

 

Välkommen till mitt pityparty, det är fan mest synd om mig i hela världen. Jag är trött på att kämpa.