aaniee

Jag sitter i soffan, som vanligt med Zol intill. Under filten som ligger över mina ben andas hon tryggt, hennes kropp tätt intill mitt högra ben varm som ett element. Så vanligt och vardagligt det är. Så vardagligt och så otroligt speciellt. Hur ska jag någonsin kunna krypa upp i soffan utan den där värmen? Hur ska jag kunna halvsova en lördagsmorgon utan hennes andetag tätt intill magen eller bakom ryggen. Hur?

 

Vad är det för djävulskap vi människor hittat på? Att ty sig så tätt intill en annan varelse som man från början vet bara kommer finnas där under en begränsad tid. Jävla idioti!

 

Hon är tolv år nu. Tolv år med en unghunds hjärta och hjärna, men med en tolvårings stelhet i ryggen, sviter efter två nackdiskbråck. En tolvårings något försämrade mörkerseende och en mun som saknar hälften av sina ursprungliga tänder. En tolvåring med så mycket kärlek och mildhet i hjärtat att man kunde tro att hon upplevt all kärlek i världen i 100 år och som gett den tusen gånger om tillbaka!

 

Min vackra, modiga vakthund. Så liten och så stor och så svag och så stark. Hon är allt och mycket mer och lite till.

 

Hur ska jag någonsin kunna överleva? Hur överlever man? Hur ska jag kunna veta när det är dags och, Gode Gud, hur ska jag klara av att ta beslutet?

 

Det senaste året har jag tvingats inse att vi inte har så lång tid kvar. Juvertumörer som sprider sig och växer har gjort det smärtsamt tydligt att vi har en begränsad tid kvar tillsammans. Enligt veterinären går det inte att ens ge en ungefärlig tid, det är veckor, månader eller kanske något år. Men det är omöjligt att säga. Att försöka bearbeta och acceptera att "när som helst" är svaret på frågan man inte vill ha svar på är svårt. Jag vill veta för jag vill kunna förbereda mig, men jag vill inte veta för det betyder lyckligt ovetandes och då är det lättare att putta det ifrån sig och inte tänka för mycket... Jag vet inte vad som hade varit bäst egentligen..

 

Jag vet att alla dagar hon är hos mig är bättre än dom som kommer komma efteråt. Jag vet att jag har bestämt mig för att hon inte ska behöva lida någonsin igen, och i det beslutet känns det bra att vila. Min bästa vän ska inte få ha ont mer, inte lida och inte vara olycklig och det är mitt ansvar att se till att det blir så. Hon ska få vara hos mig i hela sitt liv och jag försöker finna lugnet i att det är vad hon vill och mår bra av, för jag vet att hon älskar mig precis lika mycket som jag älskar henne, om inte mer, för hon blir aldrig irriterad på mig. Det blir jag på henne ibland... Hon vill alltid alltid alltid vara med mig och jag vill ibland vara ensam... 

 

Men hur jag någonsin ska kunna vara ensam utan henne går över mitt förstånd att förstå.

 

Det mest skrämmande just nu är att det är upp till mig och att det är på mitt ansvar att se hennes signaler och veta när det är dags. Om inte förr så när tumörerna väl spricker... Om dom gör det är det inget annat att göra, men det är ju mitt ansvar att hålla koll fram tills dess. Det är mitt jävla ansvarsområde att se till att hon mår bra, att hon inte har ont och att hon är lycklig. Det är jag som måste lyssna på henne, och när hon säger till mig att det är dags att säga hejdå så måste jag bara vara stark nog att göra det. För hennes skull måste jag vara starkast i världen.

 

Jag är inte starkast i världen, men just den dagen måste jag vara det. Det finns liksom inga alternativ, jag är skyldig henne det!

 

En dag, kanske om några veckor, månader eller år ska jag vara starkast i världen. I en dag ska jag vara det, sen får jag vara svag. Sen kommer jag vara svag.

 

Så in i helvete svag.