aaniee

När hon har ont, då går jag sönder.

När det inte finns någonting jag kan göra, då går jag sönder.

När det enda jag vill är att ta bort det onda, ta över det men det inte går, då går jag sönder.

 

Min lilla Zol. Min älskade, fina, varma Zol.

När hon inte mår bra, då går jag sönder.

 

Jag önskar att hon kunde tala, förklara för mig vad som är fel.

Jag önskar att jag kunde laga det som är trasigt, så att det slutar göra ont.

 

Men jag kan inte, jag kan inte göra någonting.

Jag tvingar ner tabletter i halsen på henne och jag ser hur mycket hon hatar det. Jag önskar att jag kunde förklara att jag måste, jag önskar att jag kunde förklara att jag gör det för att det är det enda jag kan.

 

Jag kan inte göra något annat, det finns inget annat jag kan göra för att få bort det onda. 

 

Jag vill inte vara det onda i hennes ögon. 

 

När jag måste vara det onda i hennes ögon, då går jag sönder.

 

Jag går sönder om och om igen, varje gång. 

 

Varje gång jag inte kan göra något för att göra det bättre, då går jag sönder. 

 

Jag vill inte förlora.

Jag kan inte.

 

Det gör ont och jag går sönder.