aaniee

Egentligen är det helt värdeöst att ha en blogg som ingen läser, vem skriver man för egentligen? Varför skriver man? Vad är egentligen meningen med att skriva där ingen ser vad du skriver? Meningslöst. 

Men samtidigt är det ju det som är bra med att ha en blogg om ingen läser, man kan skriva precis vad man vill. Precis vad som finns i uvudet kan man skriva och det är ingen som dömmer, tycker eller har åsikter. Egentligen är ju det rätt så perfekt. I alla fall för mig, för jag skriver inte för någon annan.

 

Jag skriver, och har alltid skrivit, bara för mig. 

 

 

Jag har drabbats av den årliga födelsedagsångesten. 

Precis som varje år kommer frågan, ska jag fira? Ska jag inte? 

Jag älskar kalas, har alltid gjort. Och ja, helt jävla egoistiskt så gillar jag att ha en dag då jag får vara i centrum. En enda dag under hela året så är det MIN dag, det är jag som får bestämma om jag vill äta tårta till frukost, lunch och middag och jag får även bestämma vilken sorts tårta!

 

Men så kommer ångestdelen i det hela. OM jag har kalas, vem kommer komma? Ska jag bjuda bara familjen?Släkten (som ändå aldrig orkar komma)? Mina vänner? 

 

Jag känner inte så många, jag har kontakt med ungefär tre personer i min släkt, farmor inräknad, och vem bryr sig egentligen om mig? Vem, förutom jag själv, bryr sig egentligen om att det är "min" dag? Och är det något som är deppigt är det ju att inse att även om jag skule vilja ha ett stort jävla kalas och bjuder hela tjocka släkten, så kommer det knappt komma 20 personer, och då är familjen med syskon och respektive på 13 personer inräknad.. 

 

Det är deppigt och lite tragiskt och jag vet inte varför jag ens funderar på saken varje jävla år. Det hade varit så mycket lättare att bara skita i allt och äta tårta själv, göra vad jag vill och bara ha min dag för mig själv. Inga andra inblandade = inga besvikelser. 

 

För jag blir besviken. Jag hatar det och det irriterar mig att jag bryr mig men det gör jag. Jag bryr mig så in i helvete och det suger! Men när man inte blir bjuden till andra, varför ska man själv bjuda till? Och när man får ett nej varje gång, varför fortsätter man försöka?

 

Jag vet inte.

 

Det är inte menat att låta som något "stackars mig", det är bara så verkligheten ser ut. 

 

Ingen bryr sig och jag vill inte bry mig. Den enda som blir lidande när jag bryr mig är jag själv, och det är ju bara väldigt onödigt att sitta och fundera på hela alltet, jag vet ju det. Men jag sitter här ändå och grubblar, för jag vill att det ska vara på ett sätt men det går inte att ensam ändra på någonting. 

 

Jag vill ha kalas och jag vill ha kontakt med min släkt, men det hjälper ju liksom inte att jag vill när ingen annan vill det. 

 

Varje år är det samma sak. Jag kan liksom inte låta bli att leka med tanken, hur kul det hade varit med släktkalas, att faktiskt vara en del i gemenskapen som det borde innebära att ha en stor släkt med massa kusiner och sysslingar och mostrar, fastrar, farbröder och morbröder. Men verkligeheten är ju inte sådan, jag har en enorm släkt men det finns ingen gemenskap, i alla fall ingen som jag fick plats i. Och det är både sorgligt och det suger.

 

Men jag orkar inte tänka på det mer nu.

 

Jag ska nog sluta fylla år helt och hållet istället.