aaniee

Det värsta med psykisk ohälsa är att det på verkar allt, och då menar jag verkligen ALLT, i ens liv. 

 

Idag till exempel, hela förmiddagen var bra, hela eftermiddagen var bra. Jag skulle på kalas till min kusin på kvällen och jag var helt inställd på att gå, jag såg fram emot att träffa alla och ha en trevlig kväll! 

 

Jag duschade, jag satte upp håret, jag skulle klä på mig. 

 

Det ena plagget kändes för uppklätt, det andra plagget satt inte bra, det tredje, fjärde och femte hamnade i högen på golvet tillsammans med plagg 7, 8, 9, 10, självkänslan och humöret...

 

Allting bara rasade, på grund av att tröjan jag egentligen ville ha på mig låg smutsig i botten av tvättkorgen. 

 

I botten av tvättkorgen som är överfull med tvätt för jag orkar inte. Jag orkar inte tvätta, jag orkar inte städa, jag orkar inte låtsas vara glad när jag inte är det. 

 

Så istället för att gå på kalas och ha en trevlig kväll sparkade jag in en hel hög med rena kläder under sängen, för jag orkar inte lägga in det i garderoben igen men jag orkar inte heller se mitt misslyckande, och sedan satte jag mig och kollade på serier på datorn för att försöka dränka den där känslan av total värdelöshet som gnager på min hjärna. För att slippa tänka på hur besviken jag är på mig själv för att jag inte klarade av en sån enkel sak som att klä på mig utan att bryta ihop. 

 

Hur kan pressen av att välja kläder sabotera en hel kväll? 

 

Det är ju så fult, det låter så jävla löjligt! 

 

"jag kunde inte gå på kalaset för jag hade inget att ta på mig" så jävla first world problem!.... Men det är ju så, psyket påverkar ALLT! 

 

Och när psyket är så jävla skört som det är när man är deprimerad och har ångest så kan till och med en så trivial sak som att "det jag ville ha på mig låg i tvätten och jag kände mig bara ful i allt annat" förstöra hela kvällen. 

 

Jag hatar det så jävla mycket, och jag hatar mig själv så jävla mycket! 

 

Jag ville verkligen gå på dedär kalaset och jag hatar att jag inte klarade av det.