aaniee

Dagfari betyder "han som färdas om dagen"

 

Dagfari var Zigges kennelnamn. 

 

Jag vet inte varför jag kom att tänka på just det. Det är en sån där kväll när det är omöjligt att somna. Tankarna bara virvlar runt i huvudet och lite allt möjligt poppar upp ur tomma intet. 

 

Jag tänker på Ellie, på det där tomma hålet som jag inte lyckats fylla ännu. Jag funderar på om det verkligen finns något mer efter döden, och i så fall vad det egentligen är. 

 

Jag tänker att jag borde träffa pojkarna mer,  och att jag saknar gamla vänner som jag inte längre har kontakt med men som jag inte heller är ovän med.. Dom som man liksom bara växte ifrån. 

Jag tänker att jag vill ha körkort och bil och att jag vill åka på semester långt bort. Att jag vill måla stora blommor på väggen i vardagsrummet, men vilket jobb det skulle bli när jag ska flytta någon gång i framtiden... 

 

Jag undrar hur Zigge har det i hundhimmelen, och om det är samma himmel som våran.. Om han hittade Oliwer där.. Och farfar och min gamla kanin Myran. 

 

För av någon anledning så har min bild av "himlen" i väldigt många år varit görna kullar, en liten röd friggebod, farfar och min kanin... Antagligen något som tioåriga Anni tänkte, men bilden sitter kvar... Jag undrar om dom andra, som dött efter farfar, också kommit dit? Eller om det bara är min himmel som ser ut just så, kanske har alla sin egen, där alla dom älskat samlas.. 

 

Jag funderar på vad som egentligen är meningen med livet. Om barnens i krigsdrabbade länders lidande verkligen är större än tomheten och smärtan inuti mig vissa dagar... Dom har det såklart värre på utsidan, men kan man verkligen jämföra ontet på insidan med någon annan? Är inte allt ont samma ont även om dom yttre omständigheterna är olika? Gör det inte lika ont när någon dör i Sverige? Gör det mer ont att förlora ett barn i ett fattigt land? Gör det verkligen mer ont innuti för att man har det sämre utanpå? Att ha bättre omständigheter omkring sig gör det såklart lättare att genomlida, men gör det mindre ont? 

 

Jag har ingen aning. 

 

Alla dessa existentiella funderingar blandas med tanken att jag är hungrig och torr i halsen, att jag inte får glömma tvättiden på lördag och att jag är torr i halsen. Så. Torr. I. Halsen. 

 

Det är verkligen ingen ordning på någonting här. Det enda jag vet med säkerhet är att jag behöver sova, att klockan ringer om sju timmar och att i morgon är en ny dag. 

 

Ännu en dag då jag inte har en systerdotter i denna världen, inte heller min äldsta fyrfotade vän, och min älskade farfar får jag fortfarande aldrig krama igen. Jag har så många att sakna, att jag ibland glömmer dom jag faktiskt har. 

 

Man tycker att efter så stora förluster så borde man ha lärt sig att "fånga dagen", "vara tacksam för det man har" och alla andra fina livsläxor man lär sig i filmerna... Men det är svårt att fånga nuet dom nätter som dået gör sig påminnt. 

 

Jag saknar det jag hade och det jag aldrig fick. Och ibland, en stund, så är det okej att vältra sig i det. 

 

En stund. 

 

För jag saknar min farfar, och det är okej det går snart över.

Jag saknar Zigge, det är också okej att det kommer ta ett litet tag. Och jag saknar Ellie, den saknaden kommer ta längre tid. 

 

Och det är okej. 

 

Det är okej dom stunder det blir för mycket, då får man lov. 

 

Men jag vet att i morgon är en ny dag, ännu en dag som jag lever, mina föräldrar lever, mina syskon och systersöner lever. 

 

Zol ligger bredvid mig och hon andas. Lugnt och tryggt. Och snart ska jag lägga handen på hennes mage och också andas, för hon gör mig lugn och trygg. Sen ska jag sova. 

 

I morgon är en ny dag, och jag är tacksam för det.