aaniee

De är exakt fyra och ett halvt år sedan Ellie föddes idag. Fyra år och sex månader.. Är det inte sjukt att tiden går så jävla fort men att det samtidigt kan kännas som att det precis hände. Att jag fortfarande får en jävla klump i magen när jag tänker på det och att när jag blundar så är jag tillbaka till den där kvällen.

På en sekund är jag tillbaka i den där mardrömmen och jag vill bara skrika! Jag vill skrika för att jag är arg på vården som inte lyssnade på min systers rop på hjälp och på universum som bestämde sig för att ta henne ifrån oss.

Jag är ledsen, så jävla ledsen för att jag aldrig får lov att lära känna den där lilla flickan. Hon som såg helt perfekt ut, så redo att öppna ögonen och möta världen. Möta sin mamma och pappa, bröder och oss andra. Hennes familj. 

 

Jag tänker ofta att nu gör det inte lika ont längre.. Men så kommer en årsdag, ett minne eller ett "tänk om", och då gör det ont igen.

För varje minne jag inte får dela med henne, för varje tillfälle då jag kommer att tänka på henne och vad hon missar, vad vi missar. Allt vi skulle ha hunnit uppleva tillsammans under fyra långa år. Allt hon skulle lärt sig, hur hon hade utvecklats. 

Men vi har ingenting. Vi kommer aldrig få någonting. 

 

När jag fick reda på att en av mina bästa vänner väntade barn blev jag så oerhört lycklig, men och så rädd. Det var första barnet i min närmaste krets sedan Ellie och när jag fick veta att hon väntade en liten flicka blev jag helt skräckslagen. För tänk om det händer igen? Hade det varit en pojke hon väntade hade det inte varit lika läskigt, för pojkarna överlever ju. Det var flickan som dog. 

Hela hennes graviditet var så dubbel för mig. Det var oerhörd glädje och förväntan inför min bästa väns första barn, men också ångest och rädsla över att barnet där inne inte skulle överleva. En rädsla dom jag gjorde allt för att dölja för min vän, men som gnagde inom mig för varje dag. När jag fick ett meddelande på natten den 3e december var min första tanke att hon överlevde för att hon föddes idag, en dag senare och hon hade inte överlevt. För Ellie föddes den 4e december och hon överlevde inte. 

Det känns som en helt galen sak att tänka, men det var vad som for igenom mitt huvud just då. 

 

Så den 3e december föddes en liten flicka. En flicka som levde och andades och i den största glädjen fanns en liten sorg, men mest av allt en stor kärlek. 

Men mitt i glädjen kom såklart ännu fler "tänk om".. Allt med denna nya lilla varelse påminde om Ellie. Och det är jobbigt och fantastiskt, det är glädje och det gör ont. Kärleken till den lilla flickan som borde ha levt fick en ny plats att landa. Inte för att ersätta utan för att kärlek måste få slösas, och ingen har väl någonsin tagit skada av dubbel kärlek? H har en så stor plats i mitt hjärta, och utöver den platsen får hon ibland låna lite av Ellies plats också, att få ge dendär mosterkärleken till en varm liten lintott hjälper när saknaden gör ont och hålet i hjärtat känns för stort. Hoppet och glädjen inför framtiden suddas ibland lite i kanten av sorgen över det uteblivna. Men det kanske måste få vara så.. 

 

Inget barn i världen kan ersätta ett annat barn. Men att äntligen få köpa den där prinsessklänningen, dendär fluffiga rosa. Det var så obeskrivbart. Det om något, att få glädjas åt en liten flicka, har hjälpt så mycket. 

 

Att sakna Ellie kommer aldrig sluta göra ont. Men att få ge lite av den kärlek som är hennes till en annan liten flicka, gör att det ibland gör lite mindre ont att sakna.