aaniee

Vid exakt den här tiden, klockan 02 på natten, för exakt fyra år sedan, låg jag på en säng och bara stirrade ut i mörkret. Hela världen hade rasat ihop och jag var inte säker på om det någonsin skulle bli morgon igen, om jorden fortfarande snurrade eller om jag ens existerade på riktigt.

Telefonsamtalet snurrade på repeat i mitt huvud men budskapet sjönk inte riktigt in. Jag kunde inte förstå och min hjärna klarade inte av att processa det otänkbara. Att Ellie inte levde. Hur? Vad? Varför? Va??...

 

För fyra år sedan satt jag på balkongen, med Linnéa på telefon och bara upprepade orden "faan också ". Det var allt som kom ut. Det och "det är ju snart jul"... Som om det spelade någon roll, som om det borde kunna ändra på något. Som om det inte kunde vara sant för att det är december och julen är på väg? Men det var det enda som fanns, det enda i min kaosande hjärna som gick att greppa.

 

För fyra år sedan låg jag ensam i min systers säng, kramade en kudde och försökte att hålla ihop mig själv. Jag kollade på en YouTubevideo på repeat från klockan 02 till 05 på morgonen då jag på något sätt slumrade till, tills Marwin kom insmygandes en halvtimme senare och kröp upp bredvid mig, och allt bara stängdes av. Jag gick över på autopilot, jag checkade ut och stängde ner och gick in i "ansvarsfull moster ska få dom kommande dagarna att gå ihop vad som än händer-mode". Med honom i mina armar försökte jag andas, för han visste inte och han behövde mig. Och jag behövde honom för att inte gå sönder även på utsidan.

 

Den lilla killen räddade mig, han och hans bröder hjälpte mig att inte gå sönder, i alla fall inte på utsidan, under dom kommande dagarna. Jag kommer ihåg Blixten McQueen och pepparkaksbak, för med tre små killar slutar inte jorden snurra fast att det känns så. Jag minns lekplats och gunga och ketchupkladdiga små händer, jag kommer ihåg att utan dom hade jag brutit ihop och jag vet ärligt talat inte om jag hade kunnat ta mig upp igen. 

 

Jag var så långt nere redan innan, att om jag inte haft dessa tre små pojkar att ta hand om, att fokusera all min uppmärksamhet på, så hade jag inte tagit mig upp igen. Jag är rätt så jävla säker på att jag inte hade kunnat ta mig upp igen. 

 

Det har gått fyra år. 

 

Hur kan det ha gått fyra år?

 

Det känns som en hel livstid har passerat. Ändå är det så tydligt i mitt minne, varenda detalj, allt finns kvar som om det varit fyra dagar eller möjligtvis veckor sedan.. Och ändå, så långt borta. Så mycket som hunnit hända däremellan!

 

Det är inte längre lika ofta som jag undrar varför, jag förbannar inte universum för att det hände. I alla fall inte lika ofta.

Jag behöver inte kämpa lika hårt för att inte gå sönder, även om jag inte alls är hel heller. Jag kommer aldrig bli riktigt hel. Vem är ens riktigt hel?

 

Det är inte så ofta jag tänker "tänk om". Mest för att det faktiskt gör jävligt ont och jag orkar inte.. Men ibland gör det inte lika ont, och då kan jag tänka på hur fin hon hade varit, undra vilken hennes favoritfärg varit, om hon liknat sina bröder..

 

Hon skulle varit fyra år nu, fyra. Helt jävla sjukt!

 

 

Älskade unge, mosters ängel. Du finns alltid. Fast att jag inte kan se dig, fast att jag aldrig kommer få krama dig. Fast att det emellanåt gör jävligt förbannat ont att ens tänka på dig, jag skulle aldrig önska att du aldrig funnits.

Du lärde mig att jag är starkare än vad jag är. Att uppskatta det jag har. Att älska dina bröder mer än vad som är möjligt.

 

Det är omöjligt att veta vad som händer sen. 

Jag vet inte än vart mitt liv är på väg. Jag tänker rätt mycket på vad som format mig, hur jag tagit både skada och lärdom av allt jag gått igenom, hur det ska påverka och utmärka sig i dom val jag gör, den jag kommer bli i slutändan... 

 

Jag hoppas att den jag var för fyra år sedan, innan världen rasade samman, är kvar. Jag hoppas att den jag är nu, om fyra år är någon helt annan men med samma grund. Jag vill inte ändra på det som varit men jag vill inte vara kvar i det som var. Jag undrar om jag någonsin kommer kunna ta mig ända upp.

 

Jag är inte på botten, jag är långt ifrån toppen. 

 

Fyra år senare.