Rant.
Jag skriver för att jag behöver få ur mig detta, jag kommer inte berätta vad som hänt eller vem det handlar om. Kan du inte hantera det utan att känna dig kränkt för att du är nyfiken och har man sagt A... så läs inte. Jag skriver för mig, inte för ditt nöje. Det är så enkelt.
Jag blir så jävla trött på folk som låtsas förstå. Som får en att lita på dom, bara för att snacka skit bakom ens rygg när man väl öppnat upp sig för dom.
Jag hatar att bli varse att någon jag trodde mig kunna lita på är den som går och pratar bakom min rygg, förnedrar mig inför dom viktigaste personerna i mitt liv.
Jag blir så innerligt ledsen, när jag verkligen trodde att jag kunde lita på någon. När jag berättar allt, och du bara trampar på mig.
Att du inte ens har respekt nog att säga det till mig utan går omvägar, omvägar där du mycket väl borde veta att budskapet kommer nå fram till mig.
Jag är arg på mig själv, för att jag litade på dig och för att jag inte orkar konfrontera dig ansikte mot ansikte.
Jag vill förklara för dig hur djupt det sårar, hur ont det gör och hur jävla trött jag är på falska människor. Men det är ingen idé, för det är helt uppenbart att du inte förstår.
Jag önskar att du hade brytt dig tillräckligt mycket om mig för att prata med MIG istället för andra. Jag önskar att du faktiskt respekterade mig som jag trodde att du gjorde...
Hur jävla korkad är inte jag? Hur jävla lättlurad?
Tji fick jag, för att jag trodde att du skulle förstå, och litade på dig trots bättre vetande, för att jag försvarade dig mot alls snack, och så visade det sig att dom hela tiden haft rätt...
Jokes on me, huh?
