aaniee

Det värsta med att ha djur är att dom inte lever lika länge som människor. Förr eller senare måste man säga farväl...

Jag kommer ihåg när Suzz flyttade hit till oss, tre år gammal och klumpig som bara den! :P

Hon var nog inte så van vid att springa lös,hon hade ingen koll på sin kropp och för att vara en vinthund var hon extremt klumpig och osmidig, haha! I början när Zol satte av över gräsmattan och Suzz försökte hänga på gick det för fort för henne och en dag drämde hon, huvud först, rakt i ett träd! Herregud! Vi trodde att hon skulle bryta nacken, eller åtminsttonne få hjärnskakning! Men hon ruskade på huvudet, såg lite förvirrad ut och satte sedan av igen!

 

Men hon lärde sig tillslut, och Zol och Suzz rusade som galningar i trädgården, i skogen, vart man än släppte domm lösa, glädje på hög nivå för två italienska vinthundar!

 

Det allra bästa var nog ändå att ligga i knät, att bara få vara nära. Jag har aldrig varit med om en hund som inte krävt någonting mer än att bara få ligga nära! Jag menar Zol skulle helst spendera all sin tid i mitt knä men hon vill dessutom att jag ska klappa och ge henne min odelade uppmärksamhet majoriteten av den tiden!... Suzz ville bara vara nära, att bara vara nära räckte... 

 

Så i slutet fick hon vara nära, hon fick ligga i mitt knä tills hon blev trött och nästan somnade, sen fick hon med huvudet på mammas arm somna in. Min hand på hennes sida, nära in i slutet. Jag fick viska i hennes öra att hon var så otroligt älskad...

 

Det var helt fantastiskt att under dessa år få se den där klumpedunsen utvecklas till en smidig löpare, att hon stirrade in i min själ med den där intensiva blicken som, ärligt talat skrämde skiten ur mig i perioder, men i perioder också var så otroligt lugnande, stora runda rådjursögon. Det är en ära att få se den där lilla nosen bli gråare med åren, och veta att hon fick det bästa livet vi kunde ge henne så länge vi kunde. 

 

Jag är ledsen att Zol inte har sin bästa vän längre, fast att hon har sina andra vänner att värma sig mot, så var det ju Zol och Suzz... Nu är det bara sol och ingen skugga...

Att skaffa hundar är något av det värsta man någonsin kan göra, för när dagen kommer är man aldrig redo, hur man än försöker förbereda sig så är man inte redo!

Jag har hela tiden tänkt att jag inte vill vara med, det är bara Zol som ska få somna hos mig, för det är hon och jag och så måste det vara, jag måste finnas där för henne precis hela hennes liv... Men när jag blev tvungen att tänka på det så förstod jag ju att jag var tvungen att finnas där för Suzz också, hon var ju lite min, hon var lite Zols, och jag behövde att hon skulle veta det ända in i sista sekund... Hon vet, Suzz vet för jag viskade i hennes öra att allt skulle bli bra nu, att hon var så älskad.

Vi sa till sköterskan att vi var redo, men så fort hon började så skrek hela mitt inre att jag är inte redo! För man är inte redo, man är aldrig redo! 

 

Man är aldrig redo att låta någon man älskar gå, men ibland bara måste man.

 

Det är då man viskar i ett öra att det är okej, att hon är älskad, och att hennes gamla vän väntar på henne när hon öppnar ögonen igen.

 

Underbara, älskade, klumpiga, klängiga, fina, jobbiga älskade Suzz... För alltid i mitt hjärta, änglahund <3

¤

<3