aaniee

Jag har en gammal skokartong i min garderob. 

 

På locket står det "Breven till". Den är fylld med brev som jag skrivit till min farfar, det äldsta är daterat 2003. Två år efter att han dog. 

 

Det är en låda fylld med minnen, där jag skrivit ner viktiga saker jag behövde berätta för honom, eller bara att jag saknade honom, eller att det gjorde ont nu och att jag behövde honom. 

 

Jag kom att tänka på den där lådan, och för första gången sedan jag skrev dom har jag nu läst alla breven. 

 

Jag skrev ett nytt brev innan jag läste, för jag har fortfarande saker jag behöver berätta för honom, och minnen som fortfarande gör ont. Men jag blev förvånad över att även efter en så lång tid,  det är nästan exakt 12 år sedan det första brevet, så är det fortfarande en specifik händelse som sitter så fastetsad i mitt minne, det där minnet jag har som fortfarande gör ont, och kanske alltid kommer göra ont...

Senaste brevet innehöll nästan ordagrant början på mitt första brev. 

 

Minnet av hur dörrarna till ambulansen slår igen framför mig och känslan som spred sig i hela kroppen som sa att "nu får jag aldrig se min farfar i livet igen". 

 

Jag blev även både förvånad och lite illa till mods av att läsa om hur extremt dåligt jag mådde, även i breven flera år senare. Hur farfars död påverkade mig något så extremt psykiskt att jag fortfarande kämpar med det idag.

 

Jag visste nog inte ens själv hur dåligt jag faktiskt mådde då, och att läsa och förstå hur otroligt deprimerad och fylld av ångest jag var när jag bara var 12-13 år gammal får mig nästan att tycka synd om lilla mig. 

 

Samtidigt blir jag väldigt stolt över mig själv, för det är nu 10 år senare, och jag finns fortfarande! 

 

Jag ska ställa tillbaka den där lådan i min garderob, och jag kommer fortsätta skriva brev till farfar ibland. För det kommer nog alltid finnas saker jag måste berätta för honom.

Och dom gångerna när jag saknar honom sådär extremt mycket som ikväll, så känns det bra att kunna berätta det för honom på det mest fysiska sätt jag kan. 

 

Hur konstigt eller löjligt det än kanske låter för andra. Det känns bra att skriva, det blir mer hanterbart på papper och det gör mindre ont om man får det ur sig, i alla fall för mig. 

 

Jag hoppas att jag kan läsa alla breven igen om ännu 10 år, och att allt är ännu bättre då. 

 

Farfar sa alltid till mig att jag kunde göra vad jag ville. Att jag kunde bli vad jag ville.

Jag vet inte vad  jag vill bli än, men jag vet att jag älskar att skriva. 

 

Det gör mindre ont när jag får skrivit ner allt rörigt i mitt huvud, det känns lite bättre varje gång. Och jag kanske upprepar mig, skriver om samma sak om och om igen. Men ni får få ut med det.

 

För jag tänker skriva tills det inte gör ont mer.