aaniee

 

 

Jag vet inte om det är många som sett filmen Ängla-hund? Jag kom att tänka på den förut, jag kommer egentligen inte ihåg handlingen mer än att en av hundarna dör och blir en "ängla-hund" och sedan kommer tillbaka till jorden ett tag för att hjälpa ett barn att hittaa hem? Något ditåt!

 

Men jag kom att tnka på filmen och därmed kom att tänka på Kevin, våran lilla ängla-hund. Den lilla vita fluffbollen som var tvungen att lämna oss efter knappt två år. Han fick inte leva klart. Eller så var det precis det han fick. Han kanske inte skulle vara på jorden mer än så?

Men jag har en till ängla-hund, min Zol, som finns här på jorden. Min egen livs levande ängel, mitt allt och min bästa vän. Hundar är och har alltid varit något av det bästa som finns. Det ablsout finaste jag vet. 

 

Jag är inte av dom som vuxit upp med hundar sedan jag föddes, men jag har alltid älskat dom. Vi skaffade första hunden i familjen när jag precis skulle fylla elva. Mamma hade ju haft hundar innan, men inte efter att vi barn föddes. Vad jag minns så tjatade vi i alla år om en hund, och tillslut bestämde sig mamma och pappa för att det var rätt tid och plats och allt sådant och vi skaffade Zigge (Våran nu gamla och lite griniga gubbe) Sen kom Nizze, Zol, Suzz och Kevin och vi hade fem yrväder hemma i huset! :)

 

 

Men Kevin var tvungen att gå, han fick inte vara kvar hos oss och plötsligt kändes det väldigt tomt med "bara" fyra yrväder i huset. Är det inte helt sjukt att det kan kännas så tomt när man kommer in igenom dörren och blir nertrampad av fyra hundar bara för att dom brukade vara fem? Hur lätt man vänjer sig vid att dom är två, tre, fyra och sen fem. Men att det tar en otrolig tid att vänja sig när numren går åt andra hållet... 

 

Kevin är den första hunden jag någonsin haft som inte lever längre, gamla gubben Zigge pinnar ju fortfarande på med sina fagra 13 år på nacken ;)

Så sorgen som kom med att förlora Kevin var överrumplande och övermäktig på många sätt. Och när man lägger till omständigheterna (Att jag för det första verkligen inte ville ha en hund till just när vi skaffade honom vilket gjorde att jag tog avstånd till den lilla ullbbollen, och det resulterade i enorma skuldkänslor när han dog för att jag kände att jag inte älskat honom tillräckligt för att han skulle veta om det. Att han bara var två år och borde fått minst tio är till. Och att han var hemskt sjuk och hade så ont den sista tiden) så blev allting så mycket värre än vad det kunde ha varit.

 

Jag tänkte ju alltid att Zigge (vill inte ens tänka tanken) av natirliga skäl, för att han var älst, skulle gå först. Och allt vändes liksom upp och ner när Kevin, den yngsta, plötsligt dog. Han var ju bara valp!. 

Allt som kändes så självklart var plötsligt inte det. Och jag kände stor stress och var ett tag alltid orolig att det skulle hända Zol något. För plötsligt var det verklighet att hundar inte bara dör av ålder utan att dom kan bli sjuka när som hälst, något som såklart är uppenbart men som jag aldrig tänkt på innan på ett sådant verkligt sätt. (jag hade heller aldrig riktigt tänkt på att hom faktiskt kommer att dö, för våran älsta hund lever fortfarande och jag hade aldrig tidigare behövt möta den verkligheten på riktigt) 

 

Såklart tänker man inbland på vad som kan hända, att hunden kan bli påkörd om den rymmer eller skadad om den bli attackerad av en annan hund. Men jag hade nog aldrig riktigt tänkt tanken att en hund kan bli sjuk bara sådär, och dö bara sådär, oberoende av ålder.

Det skrämde mig att inse, och det gjorde mig också väldigt medveten om vilken tur vi ändå haft som haft hundar, nu i tretton år, och det har aldrig hänt något allvarligt livshotande med någon av dom (förutom kanske den gången Zol blev stucken av en geting i nosen och hennes ansikte svullnade upp som ett mumintroll)... Men hon behövde bara en spruta och så var allt bra igen. Småskråmor och ögoninflamation, någon trasig klo och getingstick. Vi har klarat oss riktigt lindrigt undan ifrån allt hemskt som faktiskt kan hända när man har hundar!

 

Men Kevin ändrade allt det och ett tag var jag livrädd varje gång jag åkte hemifrån i mer än två dagar att mamma skulle ringa och säga att Zol hade dött eller var döende av någon anledning. Kanske mest för att vi aldrig fick någon klarhet i vad som egentligen hände med Kevin, han blev bara sjuk, sämre och sämre vad dom än gjorde och inget test visade på någonting, sen dog han. 

 

Livet är en väldigt konstig konstuktion och kanske är det meningen att vissa måste gå tidigare än andra för att lära oss som är kvar någonting viktigt, jag hoppas att det är meningen för annars vore ju är hans död helt meningslös..

 

Så jag har en ängla-hund i himmelen, och jag har en på jorden som är bara min. Men jag har fyra till hemma hos mamma och pappa.

 

Dom är fem igen, Zigge, Nizze, Zol och Suzz, och så har vi Cazper. Huset fullt och livet går vidare, Kevin vilar med ordet Kärlek, nära oss och sina fyrbenta vänner. Så kanske är dom sex hundar hemma, om man ska räkna alla mina änglar på samma plats.

 

Et tag ville mamma skaffa en ny hund av samma ras som Kevin, vilket jag vilt protesterade emot. Jag vet inte om det har att göra med mina känslor och problem över Kevins död, men att skaffa en till hund av samma ras känns för mig helt sjukt. Särskillt när det är en ras som Malteser där dom ser likadana ut, samma färg, samma päls, likadana. Jag kunde, och kan, för mitt liv inte förstå folk som skaffar flera hundar av samma ras som ser likadana ut som hunden man hade innan. Jag antar att för dom är det rasen i sig, mentaliteten och allt sånt som lockar. Men för mig är det bara så obegripligt hur man ens kan tänka tanken att skaffa en till hund som ser ut som den du älskade och förlorade, hur kan du vilja bli så påminnd om den sorgen varje dag? I minst ett år efter att Kevin dött hunde jag inte titta på en Malteser utan att må dåligt, när mamma passade andra Maltsers rymde jag hemmifrån, jag kunde bara inte med att titta på, hålla i eller vara i närheten av någon som påminde så mycket om honom. Det kan jag nu, men jag gillar fortfarande inte tanken på att någonsin ha en hund av den rasen igen. 

 

Så det blev en Cazper.

 

Cazper är den jobbigaste, mest irriterande taxen i världshistorien. Hans passion i livet är att störa mig konstant. När jag är den som är hemma med hudarna så gnäller, skäller och velar han konstant för att sedan när mamma kommer hem vara världens lilla ängel. Hans mission i livet är att testa mitt tålamod till det yttersta, hela tiden!

Men sen somnar han, eller vill ligga i soffan, nära nära, och gosa (i fem minuter, max!)

 

Men dom fem minuterna, det är dom som gör att man älskar den jobbigaste hunden i världshistorien lika mycket som man älskar den gamla bittra, den segaste sega, den klängiga knöiga och den allderles knasiga!

 

Det är ren kärlek i dom fem minuterna dom behagar sitta stilla och bara vara, och man njuter till max för man vet att snart går det förbi någon på vägen och så är det fullt liv igen och prövningarna börjar om, haha!

 

Men det är ändå kärlek, och det är trygghet och tröst, och det är glödje, skratt och lycka. Varför skulle vi annars ha en hel arme av hundar?... Kanske borde presentera hela armen förresten, fö dig som inte ännu haft äran att bli attackerad av hela ligan! ;)