aaniee

Sista veckan har börjat. Jag åker hem på söndag.

 

Det ska bli sjukt skönt att komma hem. Men jag kommer sakna allting här, i alla fall nästan allt. 

 

Något jag inte kommar sakna är den konstanta trafiken dygnet runt, och jag kommer nog inte heller sakna att inte kunna se horrisonten för alla byggnader. Men jag kommer sakna skolan med alla otroliga lärare och min klass. Är det inte så himla typiskt att man lär känna och blir riktigt bra vän med alla precis i slutet? Fast så är det ju alltid.

Det är liksom en regel att sista månaden är tiden då man faktiskt börjar prata med och tycka riktigt mycket om folk som man träffat varje dag i flera månader... Det dumma denna gången är ju att det är ca 99 procents chans att jag aldrig kommer träffa dom här människorna igen i hela mitt liv.. Such a shame!

 

Idag var det bara jag och Mark från vår klass på lektionen (hopsmaschade med C1 för deras lärare var sjuk), Valerio har slutat och dom andra vet jag inte vart dom höll hus, haha. Men vi hade så kul, pratade hela lektionen (och gjorde det i skulle såklart), och vi har inte pratat så mycket förut. Vi har ändå gått i samma klass i nästan två månader nu, men vi blir vänner sista veckan, är inte det bara väldigt störande? 

 

Så himla onödigt att bli vän med folk sista veckan, för att sakna dom i några månader när man åkt hem och förmodligen aldrig ses igen... Det är ju bara dumt! 

Och det faktum att jag förmodligen inom några år glömt bort dessa människor till den grad där dom bara är "ja just det, jag pluggade tillsammans med en italiensk kille när jag studerade engelska i London den där gången, han var riktigt trevlig, vi hade kul" gör det hela ännu mer sorgligt, för jag gillar ju verkligen dom här killarna. Vi har haft sjukt kul och fast att vi förmodligen inte kommer hålla kontakten särskillt länge så är det ju ändå personer som jag just nu räknar som mina vänner, och är det inte himla sorgligt att träffa vänner som du vet redan från början att den vänskapen mest troligt är väldigt tillfällig?

 

Det gör det bara himla vemodigt att åka härifrån...

 

Haha, deppigt värre. Det var i alla fall himla trevliga killar jag spenderade mina sista veckor i London med, vi hade mycket kul åt Valerios dåliga skämt på dom tråkigaste lektionerna! (ifall jag läser tillbaka om nåt år eller fem och har glömt)

 

 

Förberedelserna inför andra delen av provet som äger rum på fredag är i full process och förhoppningsvis lyckas jag printa in alla regler för olika skrivsätt i min hjärna innan dess så att jag i alla fall har en vettig chans på provet. Fördelen är ju att jag faktiskt inte behöver bli godkänd för att kunna söka in till universitet eller vidareutbilgdning som dom andra, så jag borde inte stressa så fruktansvärt... Men fast att jag gör provet utan någon som hälst anledning så hade det ju varit trevigt att i alla fall få ett C!

 

 

Det ska bli skönt att komma hem, jag saknar min hund!

 

Folk tycker alltid att jag är konstig när jag säger att det är hudarna jag verkligen längtar efter att komma hem till, men saken är ju den att medans jag pratat med både kompisar och familj var och varannan dag sedan jag kom hit, så har jag ju inte klappat en hund på över tre månader. Och att gå från att ha hundar omkring sig både dag och natt i typ tio år till att inte få klappa en endaste vovve på flera månader är faktiskt jobbigt!

 

Jag saknar självklart allt annat också, jag saknar farmor och mina små pojkar. Jag saknar att kunna se vart himlen möter havet långt borta utan 500 byggnader i vägen och jag saknar att gå barfota i gräset (jag är en lantis, jag är ingen storstadsmänniska, haha) Jag saknar min egen säng, och att kunna laga och äta riktig mat. Jag saknar att ha min familj och mina vänner omkring mig i fysisk form och inte via en dator med dålig WiFi-signal... Men jag saknar att ha en hund bredvid min liiite mer.

 

Men jag saknar verkligen mina hundar